Jag tycker vi har haft konstiga vintrar de senaste åren, inte alls som jag minns från jag var barn. Fast minnena spelar en kanske ett spratt. Kanske beror det på att vädret förändrats, sannolikt också på att jag inte befinner mig på samma ort, att jag har närmre till öppet vatten idag. Jag minns vintrar med mycket snö, när vi lekte i snön och byggde snögrottor. Visserligen har vi haft snö till och från, men också mycket dimma. Och frost. Dimman ger fantastisk frost på träd och växter.

Tyvärr är det sällan som det sammanfaller med att man är ledig och kan gå ut och fotografera. Jag älskar mitt arbete, det är både utvecklande och viktigt och ger mig en bra inkomst. Jag har också förmånen att få arbeta hemifrån på halvtid. Oftast utnyttjar jag det genom att arbeta på kontoret på förmiddagarna och hemifrån på eftermiddagarna. Det upplägget passar både mig, hundarna och mitt arbete bra. En förutsättning är naturligtvis att resvägen inte är så lång, pendeltåget mellan Spånga och Kungsängen tar 15 minuter. Men ibland hade jag velat ha en större frihet, arbeta hemifrån på heltid, träna hund flera timmar mitt på dagen om vi vill, gå ut och fotografera när helst vädret passar för det.

I måndags stod jag med en kopp kaffe i handen i fikarummet på kontoret och tittade ut. En fantastisk dimma i motljus, träden på andra sidan Mälaren var blå-grå av frost. Tänkte att jag hellre hade velat vara ute med hundarna och kameran. Frosten brukar sällan vara så länge, vid lunchtid är den oftast borta. Men den var fortfarande kvar. Och när jag slutade arbeta klockan 4 slog jag snabbt ihop datorn och så gick vi ner på fältet. Solen var på väg ner, men vi han ändå med kanske 20 minuters fotografering innan det blev alltför mörkt.

Jag har inte så mycket erfarenhet av att fota i varken dimma eller frost, det är något jag skulle vilja göra mycket mer, jag har så många idéer om det bara blir rätt förutsättningar. Nu blev det ”lite som det blev” när det var kort om tid innan det blev allt för mörkt. Mino har också fortfarande väldigt mycket ”spring i benen” och det är inte alltid hon har tålamod att sitta kvar så länge att jag hinner prova mig fram så mycket som jag skulle behöva. Men jag ville ändå prova med henne eftersom hon är mycket ljusare än Spejja. Jag han ändå få till några bilder jag blev nöjd med, inte minst med tanke på förutsättningarna. De kan absolut bli bättre men fototillfällen som detta, som man utvecklas av, som ger nya fotoidéer och där man tar till vara vardagen, de är värdefulla på så många sätt.